Haute Route Clarée – Thabor med UCPA Resor
Välkommen till ett idealiskt bergsmassiv för att gå på tur med höjdpunkten Mont Thabor på 3178 meters höjd.
Dag 1
(förberedelser samt transport till Ponte Bernardo)
Vi packar ur minibussarna i den italienska byn Ponte Bernardo, inte långt ifrån Nice vid Medelhavet på den franska sidan om gränsen. Vi deltagare från Frankrike, Belgien och Sverige samt två bergsguider har blivit utskjutsade från UCPA:s center i närheten av Briançon, dit vi nu skulle återvända för egen maskin över bergen!
Den första dagen har annars mest handlat om planering och förberedelser. På centret innan avfärd höll bergsguiderna en genomgång av den planerade turen och berättade om väderutsikterna. Veckans lunchmat bestående av bröd, ost och charketurier fördelades sedan mellan deltagarna och frukt, kakor, samt godis delades ut för snabba energitillskott under turen.
Dag 2
(Ponte Bernardo, 1280 m – Col de Vens, 2796 m – Refuge de Vens, 2380 m)
Dagen börjar med en tidig, stadig frukost på värdshuset. Under turer serveras ofta musli med yoghurt eller mjölk, bröd med smör och marmelad samt te eller kaffe. Utanför står ryggsäckarna packade. De väger alltid något kilo eller två extra i början på turen innan lunchmaten har börjat ätas upp.
Den första etappen går över bergspasset Col de Vens in i Frankrike och nationalparken Mercantour. Efter en knapp timme på ganska plan mark kommer vi in i en jättelik gryta där höga berg reser sig runt omkring oss.
Det är ett stort antal höjdmeter som ska avverkas vilket märks när vi börjar gå igen. Lutningen ökar och mönstret ändrar sig – vi lämnar inte raka spår bakom oss längre utan ett typiskt zick-zack mönster som man kan se på bergssidor bortom liftsystemen. Ju brantare terräng desto viktigare är det att behärska kick-turns (ett slags lappkast) för att kunna göra vändningarna på ett enkelt och tryggt sätt.
Sista halvtimmen upp mot bergspasset är det så pass brant att vi spänner fast skidorna på ryggsäcken och börja klättra. Solen gassar ordentligt vid det här laget vilket gör det än jobbigare. Å andra sidan har värmen gjort snön mjuk och stegjärnen behöver inte användas. De som för tillfället är längst bak i gruppen får en trappa med fasta, fina fotsteg att gå uppför, men den är betydligt längre och mycket brantare än en vanlig trappa. Väl uppe på bergspasset är det en skön känsla att ta på sig skaljackan och blicka ut över landskapet.
Det är ingen större brådska eftersom det fortfarande är ganska tidigt och vi passar på att äta uppe på bergspasset. Kvalitén på de franska charketurierna och ostarna gör att man inte tröttnar på lunchmaten och ändå får lite omväxling. Tillsammans med salta chips och någon frukt eller sötsak till efterrätt blir man mätt och belåten.
Vi bara har ett kortare och enklare åk på 400 fallhöjdsmeter framför oss ned till hyttan Refuge de Vens. Väl framme visar det sig att den ligger sagolikt vackert ovanför ett naturligt uppdämt tillflöde till sjön med samma namn.
Hyttan är tillgänglig för medlemmar av organisatinen Club Alpine Français men i och med att den är obemannad blir den första uppgiften att klyva vedträn och tända i kaminen så att vi kan smälta snö till dricksvatten och matlagning.
Dag 3
(Refuge de Vens, 2380 m – Pas de Morgon, 2714 m – nedfart till ca 2350 m – Tête de l’Enchatraye, 2954 m – Larche, 1678 m)
Dagen börjar med en brant stigning och skarjärnen används från början eftersom snön ligger hård och isig efter nattens kyla.
Dagens första bergspass, Collet de Tortisse, når vi samtidigt som solen går upp och belyser topparna runt omkring. Det är en stark kontrast mellan det varma ljuset här uppe och det kalla blåa ljuset nere i dalarna som fortfarande ligger i skugga.Tack vare det klara och stabila vädret kan vi följa bergskammen upp mot bergspasset Pas de Morgon, först på skidor och därefter med stegjärn. Dagens första åk därifrån bjuder på bristande skare och lite vårsnö – inget åk som man kommer att minnas särskilt länge.
Sedan är det dags att ta sig upp till ett bergspass bredvid toppen Tête de l’Enchatraye, så stighudarna sätts på igen. Till en början är det en snäll stigning men det blir snabbt brantare. Solen står nu högt på himlen så det blir ett par hundra jobbiga höjdmeter.
Belöningen är en klättring nedför en brant och 50-60 meter lång korridor på andra sidan bergspasset. Det är inte någon avancerad klättring men rep används som en extra säkerhetsåtgärd. Landskapet är dock mycket dramatiskt och den branta terrängen gör att en liten avsats måste byggas i snön för att vi ska kunna sätta på oss skidorna där repet tar slut.
Dagens andra och betydligt längre åk inleds också med bristande skare men övergår ganska snabbt i riktigt fin vårsnö. Avslutningsvis blir det längdskidåkning! Det är också en trevlig aktivitet, om man har rätt skidor och kläder. Men efter att ha klättrat i många timmar med stighudar, skarjärn och stegjärn känns det plötsligt väldigt tungt att i värmen och med full packning växelvis köra skating och staka ett per kilometer fram till vandrarhemmet i Larche!
Dag 4
(Larche, 1678 m – Col de la Portiolette, 2692 m – nedfart till ca 2450 m – Pas de la Couletta, 2752m – Refuge de Chambeyron, 2626 m)
Efter frukost blir börjar dagen med en längre promenad. Solen har gått hårt åt snön på lägre höjd, speciellt på den sydsluttning som vi befinner oss på. Relativt snart kan vi dock plocka av skidorna från ryggsäcken och sätta dem under fötterna.
Uppe på bergspasset tar vi av stighudarna, åker ned för första branten och börjar sedan skråa en lång sträcka för att inte förlora för mycket höjd inför dagens andra stigning. Vädret är strålande och på en öppen plats med fantastisk utsikt bestämmer vi oss för att ta en längre lunchpaus än vanligt. Det är trots allt en av veckans lugnare dagar räknat i antal höjdmeter.
Mätta och utvilade fortsätter vi färden och kommer ganska snabbt upp till den punkt där vi kan ansluta till leden Pas de la Couletta. Därifrån åker vi ned till hyttan Refuge de Chambeyron som visserligen är bemannad men även den saknar rinnande vatten. Trots de enkla förutsättningarna håller servicenivån fortsatt hög nivå på kvällen när de serverar veckans bästa middag med ett utpräglat franskt tema. En trestegsraket bestående av sparrissoppa, konfiterad anka och creme brulee överträffar allas förväntningar!
Dag 5
(Refuge de Chambeyron, 2626 m – Col de la Gypière, 2948 m – Colle dell’Infernetto, 2783 m – nedfart till ca 2700 m – Colle di Ciaslaras, 2973 m – Col de Marinet, 2787 m – Maljasset, 1910 m)
Efter en tidig frukost väntar en omväxlande dag – stighudarna sätts på och tas av i flera omgångar när ett stort antal bergspass passeras. En del skråande gör att det ändå inte blir alltför många höjdmeter.
Bekvämt boende med säng och veckans andra dusch får anses vara lite av lyx i dessa sammanhang, om man inte går på tur i Schweiz eller Österike. På de flesta hyttor i Frankrike och Italien sover man bredvid varandra på långa sovbritsar med madrasser och tvättar sig i handfat.
Dag 6
(Maljasset, 1910 m – Col Tronchet, 2680 m – Ceillac, 1702 m – transport till Brunissard)
Det blir en relativt lätt och avkopplande dag. Vi får lite sovmorgon och äter inte frukost förrän klockan 7:00 och på programmet står en mestadels snäll stigning upp till bergspasset Col Tronchet, ungefär 700 höjdmeter.
Vi följer floden Ubaye uppströms, öster ut och viker sedan av norrut upp mot bergspasset. Vädret är fortsatt fint och vyerna fantastiska. Skidorna får bäras på axeln en kortare sträcka och det blir täta kick-turns uppför en smal, brant korridor men annars går vi på i en lugn och jämn takt. När vi kommer upp på lite högre höjd tar vinden i och skaljackorna åker på en stund innan vi når bergspasset. Där uppe stiger stämningen i gruppen eftersom nordsidan på berget har förvånsvärt bra snöförhållanden. Det har inte snöat på drygt två veckor men trots det blir det ett åk torr, fin och djup pudersnö.
Framme i Ceillac går vi in i byn, ställer ifrån oss packning samt skidor och slår oss ned på uteserveringen till en bar. I väntan på en förbeställd minibuss som ska ta oss till Brunissard beställer vi lite att dricka och kopplar av.
Dag 7
(Brunissard, 1746 m – Col des Portes, 2915 m – Le Laus, 1745 m – transport till Briançon)
Efter frukost korsar vi landsvägen som delar den lilla byn i två läger och börjar leta oss upp mot den här turens sista bergspass, Col des Portes. Väldigt snabbt kommer skarjärnen fram. Snön är fortfarande är hård och det är bitvis både brant och trixigt med vändningarna mellan träden.
Efter ett tag glesnar skogen och när vi passerar en bergskam på relativt låg höjd har vi bergspasset inom synhåll. Det är en bra bit kvar och den sista biten ökar lutningen markant.
Bortom bergspasset, som den finaste gåva från kung Bore, ligger nordsidan orörd och täckt med lika fin snö som under gårdagen. Det som gör att åket blir det i särklass bästa är dock att ett långt första parti dessutom är ordentligt brant. En av bergsguiderna åker först och lämnar ett spår med runda, halvstora, regelbundna svängar efter sig. Han bara fortsätter och verkar inte vilja stanna. Den torra, lätta pudersnön hänger kvar i luften ovanför spåret som små moln. Det finns gott om stora orörda ytor så vi åker en åt gången utan någon stress. Känslan är obeskrivilig när rytmen infinner sig i den mjuka snön och det går inte att hindra ett stort leende från att sprida sig över ansiktet!
Turen avslutas i Le Laus för vidare transport tillbaka till UCPA:s center. Både inramningen med den vilda naturen och det faktum att man tar sig upp på berget med väldigt enkla medel, ger den här typen av skidåkning en extra dimension. Det går inte riktigt att jämföra med skidåkning i anslutning till liftsystem. Den storslagna naturupplevelsen, den enkla livsstilen och den sammansvetsade gruppen ger inspiration, lugn och minnen för livet!
